-
Jag är så patetisk
Som önskar att du visste
Hur mycket jag gråter
Som önskar att du visste
Hur mycket jag gråter
Solsken
Så äckligt ironiskt, att den dagen då allt känns som värst så skiner solen.
Jag trodde på något konstigt vis att det alltid skulle vara vi, vad som än hände. Att vi var så otroligt oslagbara som bara två människor kan vara. Trots allt krig och tjabb och bråk så trodde jag att vi kunde klara allt.
Någonstans så fanns dock den där hemska oundvikliga tanken på att allt inte kunde fortsätta som det gjorde, ingen orkar genomgå allt det vi gjorde. Fast den dagen verkar ha kommit så vägrar mitt hjärta ge upp. Jag älskar dig så mycket trots allt och jag kan inte fatta hur jag ska klara mig utan dig.
Jag kan inte leva så som vi gjorde, det var för mycket att hantera, alla konstanta bråk, all rädsla och osäkerhet. Alla tårar, all kamp. Men nu sitter jag här och gråter och gråter, jag vill inte vara utan dig. Jag vill bara slippa alla bråk, kan vi inte finnas utan dem?
I en perfekt värld så hade du och jag varit ett underbart par, vi hade skrattat åt alla knäppa sjuka saker som bara vi kan komma på. Vi hade gjort ridturer i skogen, myst till glee, ätit mat på golvet, gått på barnfilmer på bio, spelat schack, nördat oss med datorerna, åkt och sett allt vi ville se, lagat grymma efterrätter, kommit på nya sätt att straffa Zack, lärt Affe nya trick, åkt på tivoli, bowlat, gått på konserter, lärt mig backa, flyttat, byggt upp vårt eget hem, inrett med våra saker, bråkat på IKEA, valt vår säng, hittat ett medel som får mig att sluta snarka, letat hus på landet, räknat på varenda krona, bjudit hem våra föräldrar för första gången, somnat varje kväll tillsammans utan att fightas, tagit varandras för och nackdelar med kärlek i hjärtat, sett det ingen annan ser, lett då ingen annan ler.
Tillsammans hade vi kunnat vara så mycket mer än två arga individer med alldeles för höga krav på kärleken.
Hade vi tagit allt vårt bra och slagit ihop det, istället för att envisas med allt dåligt så hade vi kunnat riva murar och flytta berg. Vi har möjligheten att få allt det där, vi kan skapa en perfekt värld.
Men inte så länge jag sitter här och du där.
Jag trodde på något konstigt vis att det alltid skulle vara vi, vad som än hände. Att vi var så otroligt oslagbara som bara två människor kan vara. Trots allt krig och tjabb och bråk så trodde jag att vi kunde klara allt.
Någonstans så fanns dock den där hemska oundvikliga tanken på att allt inte kunde fortsätta som det gjorde, ingen orkar genomgå allt det vi gjorde. Fast den dagen verkar ha kommit så vägrar mitt hjärta ge upp. Jag älskar dig så mycket trots allt och jag kan inte fatta hur jag ska klara mig utan dig.
Jag kan inte leva så som vi gjorde, det var för mycket att hantera, alla konstanta bråk, all rädsla och osäkerhet. Alla tårar, all kamp. Men nu sitter jag här och gråter och gråter, jag vill inte vara utan dig. Jag vill bara slippa alla bråk, kan vi inte finnas utan dem?
I en perfekt värld så hade du och jag varit ett underbart par, vi hade skrattat åt alla knäppa sjuka saker som bara vi kan komma på. Vi hade gjort ridturer i skogen, myst till glee, ätit mat på golvet, gått på barnfilmer på bio, spelat schack, nördat oss med datorerna, åkt och sett allt vi ville se, lagat grymma efterrätter, kommit på nya sätt att straffa Zack, lärt Affe nya trick, åkt på tivoli, bowlat, gått på konserter, lärt mig backa, flyttat, byggt upp vårt eget hem, inrett med våra saker, bråkat på IKEA, valt vår säng, hittat ett medel som får mig att sluta snarka, letat hus på landet, räknat på varenda krona, bjudit hem våra föräldrar för första gången, somnat varje kväll tillsammans utan att fightas, tagit varandras för och nackdelar med kärlek i hjärtat, sett det ingen annan ser, lett då ingen annan ler.
Tillsammans hade vi kunnat vara så mycket mer än två arga individer med alldeles för höga krav på kärleken.
Hade vi tagit allt vårt bra och slagit ihop det, istället för att envisas med allt dåligt så hade vi kunnat riva murar och flytta berg. Vi har möjligheten att få allt det där, vi kan skapa en perfekt värld.
Men inte så länge jag sitter här och du där.
