transientsniper

Sitter i cellen efter första skoldagen den här perioden, en dag avklarad 19 kvar. Det var lite lagom knöligt att ta sig upp men jag hann till frukost iaf. Måste dessutom leta upp Körven så jag får ett täcke, det var lite kyligt.
Dagen bestod av föreläsning med skogsvårdsstyrelsen om biobränsle, GROT och askåterföring. Det hela avslutades med studiebesök på Värnamos värmeverk. Inte så spännande alls, något av det.

Nu sitter jag alltså i cellen och väntar på matdags sedan blir det träning med Joel.
Ikväll finns det risk för några kalla och en hel del skitprat med teknikerna. Fint det!
Jag har ju dessutom strålande nyheter, Hannahs kommentar "Oh Fan" slog liksom huvudet på spiken.
Jag kan inte annat än hålla med.

Nej, slita sig härifrån, finna Körven och trycka i sig någon form av föda, ingen aning om vad dock.
Det märker vi!

Det brutala uppvaknande som bristen på bekräftelse kan ge, och det underbara lugn som infinner sig när man känner sig behövd, älskad och uppskattad. Pappa blev glad när jag erbjöd mig köra Alva till stallet, Alva blev ännu gladare när jag sa att jag skulle kolla när hon tävlade, Adam blev glad när han fick ha fest i källaren och jag blir glad när jag känner att jag har något att tillföra.

Det går runt och runt och om igen, man känner det så tydligt.
Jag blir lycklig när jag känner mig behövd men jag fylls lika mycket utav glädje när jag inte behöver behövas utan istället behöver människor, som då finns där för mig.

Det bästa jag vet är att omge mig med människor jag tycker om, när alla fungerar tillsammans. När allt flyter på, när alla jag behöver, älskar och uppskattar, känner sig behövda, älskade och uppskattade.


Round and around and around it goes

Är trött och kall, fryser alltid när jag är trött... Hopplöst
Men jag tänker inte klaga mer än såhär.
När anledningen är så bra så har jag inget emot att vara lite sleepy

Endast 6 dagar kvar innan återtåg till Värnamo och Östboskolan.
Är väl inget jag längtar till direkt, för det finns ju en massa fint här hemma.

Vet inte heller hur jag ska få allt att gå ihop; träffa baby, träning, plugg, köra maskin, vara social och sköta hus och hem. Däremot är jag helt övertygad om att det kommer lösa sig på bästa sätt och så länge hjärtat slår är det bara att köra på.


Att klockan 21:00 mata hästar och packa hö för att sedan dundra till Karlshamn och vräka i sig donkenmat, det är fint.

Hela mitt liv har jag älskat ordet revolution, jag påstår mig inte vara kommunist men jag kan aldrig neka till att det är den vackraste tanken om hur ett samhälle ska se ut.

För tillfället pågår det en revolution, förmodligen flera, men den jag syftar på är den i Egypten och övriga angränsande arabländer. Tunisien, Libyen, Jordanien, Syrien, Algeriet och Jemen.
Alla har de en sak gemensamt, stora klyftor mellan fattiga och rika samt en mycket stor andel fattiga.
I t.ex Jemen räknas 45% av befolkningen som fattiga.

Dessa länder styrs eller har styrts av kungar som ärvt sin makt som om det fortfarande var 1800-tal, eller utav "presidenter" som snarare är diktatorer.
Ska det verkligen vara ett föremål för demonstration på 2010-talet att vilja ha fria val?

Vi har det bra här i Sverige, det är sant, men liksom många andra länder så går vi snarare bakåt än framåt. Klyftorna växer, även här och andelen som lever i fattigdom ökar ständigt. Visst har vi fria val och demokrati, men det kan inte nekas att Sverige inte längre är ett välfärdsland. Utförsäkrade cancersjuka tvingas till arbete och fler och fler tvingas bo på gatan.

I Egypten ser vi en arg befolkning som offrar sina liv för demokrati, vi ser kamp. I Sverige ser vi en befolkning med blicken vänd mot USA och med en ökande egoism. "De pengar jag har jobbat ihop är mina!" Javisst men du som har ett jobb och du som har pengar, det är lätt för dig att säga. Hur kan man med gott samvete gå förbi uteliggarna i tunnelbanan i Stockholm varje dag och sen gå och rösta på ett parti som vill minska bidragen och göra de rika rikare?

Ibland kan det räcka med en rad ur en låttext för att väcka tusen tankar, det här var iofs bara ett kort och väldigt sammanfattat utdrag ur dessa.

Dock vill jag aldrig sluta tro att vi är starkast tillsammans och jag vägrar tro att det bästa sättet att leva i ett samhälle är för sig själv. Idén om ett samhälle och samexistensen i detta borde väl ändå utgå ifrån omsorg om varandra?


Enade vi stå, söndrade vi falla.

...when it's so hard to be anything at all

Sista dagen på praktiken idag, avslutades med restauranglunch och en eftermiddag på egen hand i skotaren.
På vägen hem fick jag ett par trevliga telefonsamtal; Karin ville att jag skulle komma och prata lite om livsval för ett gäng tjejer på fjorton år. Det är alltid lika smickrande när folk tycker att man har någonting att säga. Så jag ska skriva ihop något inspirerande tänkte jag, det är dock inte alltid så lätt, men jag brukar utgå ifrån de fyra raderna på underarmen. Perfektion är inte allt, det är egentligen ingenting mer än ett ord.

Det andra samtalet var från en journalist på sydöstran, han ville göra ett porträtt om mig sa han. Javisst sa jag, det är bra med reklam för lyftningen och klubben. Men om hela intervjun tänker handla om att jag är kvinna så blir jag faktiskt förbannad. Jag är tyngdlyftare också, inte bara den enda tjejen i blekinge som sysslar med det.

Aja, är nöjd med dagen måste jag säga. Nu ska jag svara på frågorna som journalist-mannen har skickat och sedan ska jag sitta framför datorn med gitarren som sällskap hela kvällen för Robin ska jobba natt.

Imorgon är det party på Solö gård!
Det är fint det! :)

Idag har jag vaknat i lyckorus
Och hela dagen har varit bekymmersfri
Det är lätt att vara Zara, när allting känns så bra



För varje liten gnista
Så tänder du en eld hos mig
Och mina läppar glöder än
Sen då du sist kysste mig
Att vakna med dig vid min sida
Är mer än jag någonsin vågat önska
Varje dag och natt är så vacker
Sen dagen du dök upp i mitt liv

Ikväll sägs det att det ska blåsa riktigt ordentligt. Det skrämmer mig lite, vet inte varför egentligen, jag bara tycker det är obehagligt. Just nu sitter jag iklädd hälften av min arbetsklädsel d.v.s långkalsonger och flanellskjorta och väntar på att klockan ska bli 18 och träningsdags.

Jag har egentligen ingenting att skriva, jag bara kände för att göra det. Dock är det väldigt få tankar som rör sig i mitt huvud för en gångs skull. Det är märkligt det där att när man inte tänker på någonting, för det måste man väl ändå göra hela tiden egentligen. Eller? Vad är det som räknas som tankar? För saker och ting hoppar ju omkring därinne hela tiden utan att nödvändigtvis vara konkreta. Det är ju inte så att man tänker nu andas jag och sitter vid datorn och nu sjunger Ola den texten genom högtalarna och det där var nog ett E moll. Det är en hel hög med stimulin som konstant matas in i huvudet, ljud, bild, text och en massa mer. Det finns i huvudet men det är inget man reflekterar över. När jag är riktigt lycklig är mitt huvud oftast fullkomligt tomt, inte en tanke krävs. Bra är väl det, för känner jag mig själv rätt så skulle jag ändå bara fundera över när lyckan skulle ta slut. Idag när jag körde hem från jobbet fick jag den där känslan igen, den som varenda gång nästan får mig att gråta. Känslan av lugn och glädje. Ingen oro, la dolce vita och ingenting annat.

Din blotta existens är det bästa jag vet

Här sitter jag full utav medvetenhet och äter fattiga riddare som om jag aldrig hade sett mat förut. Solen har gått ner för en bra stund sen, men idag sken den iaf en stund. Huset har blivit någorlunda städat idag och livet känns fint.

Fick en märklig känsla idag när jag satt på altanen, det var nästan som om jag såg mig själv sitta där, utifrån. Ni vet som när man drömmer, man är sig själv i drömmen men ändå ser man allt som en film. Det tog mig flera minuter att komma tillbaka till tanken på att jag satt just där just då.

Det hade varit praktiskt att se sig själv så ibland, men självklart är det bättre att vara i nuet och faktiskt uppleva det man håller på med. Att känna hur fint allting är, inte bara tänka tanken på hur fint man har det.



För övrigt har jag tänkt mycket på det där med folk som kommer till och försvinner ur livet. Hur man egentligen är lite som en tågstation, vissa bara passerar på väg någon annanstans. En utav dessa som kommit och gått i mitt liv och tagit mycket plats men ibland ingen alls, pratar jag inte alls med nu, vi har inte pratat på snart ett år, vi som i stort sett konstant andades samma luft.
Klart jag aldrig kommer glömma när vi tjuvrökte vid ån eller när vi cyklade runt Olofström på nätterna. När vi söp ner oss på mammans tequila eller när du hämtade mig i Kristianstad när allt var kaos. Vi har inte alltid varit särskilt kärleksfulla mot varandra och stundom ganska råa, Men vi lärde oss livet tillsammans, och alla högstadiets hinder byggde vi upp och klättrade över tillsammans. Ibland byggde vi upp dem för varandra och det fortsatte vi med sålänge vi kunde, av någon idiotisk anledning. Vi tävlade oftast om allt och det var sällan vi egentligen bara hade det bra. Dock ska det kommas ihåg alla dagar och nätter vi suttit och bara skrattat så vi gråtit, eller spelat tv-spel i flera dygn. Svängstanätterna i köksfönstret med tonvis av cigaretter och tropiskt-te. Allting sket sig oftast men fan vad kul vi haft. Jag saknar dig ibland, men jag vet så väl att det är bättre att spara alla bra minnen nära hjärtat än att putta bort dem med fler dåliga. Vi har det bäst i varsin del av atmosfären.

När ån den forsa som värst
när våren slog oss med susande vindar
och solsken i grönskande land
när allt var enkelt och vi var oslagbara

Du och jag och sommarnätter
ropen skalla kärlek åt alla
tunnlar och sprayburkar
världen stod stilla och vi snurrade runt varandra

Du var min bro och jag din
ån den forsa och vi med den
ingen kan minnas det som jag
den lyckligaste tiden i livet
var så svår varje dag

Och jag hade skrattat åt mig själv då
om jag såg mig själv nu
och jag hade gråtit bistert om jag såg
att vårt vi, nu bara är jag och inte du

För alla dagar som vi hade 
och alla saker som försvann
för alla minnen som vi minns dem
för att jag saknar dig ibland
för att jag alltid älskade dig lite mer
än du älskade mig
för att jag kom att hata dig
samma stund som vårt vi
försvann

Försöker skriva en låt och det enda som händer är att jag stör mig på min röst... usch
Får inte till det, ger nog upp nu känner jag.

Bråkar lite med codec till filmen som inte går att se på dvdn istället.

Blir ingen träning ikväll, orkar helt enkelt inte. Bättre att spara sig till helgen.


Så med min totala avsaknad av kreativitet så jobbar jag istället på att använda mina nördskills och fixa lite film som går att glo på, yesyes!