transientsniper

Hela mitt liv har jag älskat ordet revolution, jag påstår mig inte vara kommunist men jag kan aldrig neka till att det är den vackraste tanken om hur ett samhälle ska se ut.

För tillfället pågår det en revolution, förmodligen flera, men den jag syftar på är den i Egypten och övriga angränsande arabländer. Tunisien, Libyen, Jordanien, Syrien, Algeriet och Jemen.
Alla har de en sak gemensamt, stora klyftor mellan fattiga och rika samt en mycket stor andel fattiga.
I t.ex Jemen räknas 45% av befolkningen som fattiga.

Dessa länder styrs eller har styrts av kungar som ärvt sin makt som om det fortfarande var 1800-tal, eller utav "presidenter" som snarare är diktatorer.
Ska det verkligen vara ett föremål för demonstration på 2010-talet att vilja ha fria val?

Vi har det bra här i Sverige, det är sant, men liksom många andra länder så går vi snarare bakåt än framåt. Klyftorna växer, även här och andelen som lever i fattigdom ökar ständigt. Visst har vi fria val och demokrati, men det kan inte nekas att Sverige inte längre är ett välfärdsland. Utförsäkrade cancersjuka tvingas till arbete och fler och fler tvingas bo på gatan.

I Egypten ser vi en arg befolkning som offrar sina liv för demokrati, vi ser kamp. I Sverige ser vi en befolkning med blicken vänd mot USA och med en ökande egoism. "De pengar jag har jobbat ihop är mina!" Javisst men du som har ett jobb och du som har pengar, det är lätt för dig att säga. Hur kan man med gott samvete gå förbi uteliggarna i tunnelbanan i Stockholm varje dag och sen gå och rösta på ett parti som vill minska bidragen och göra de rika rikare?

Ibland kan det räcka med en rad ur en låttext för att väcka tusen tankar, det här var iofs bara ett kort och väldigt sammanfattat utdrag ur dessa.

Dock vill jag aldrig sluta tro att vi är starkast tillsammans och jag vägrar tro att det bästa sättet att leva i ett samhälle är för sig själv. Idén om ett samhälle och samexistensen i detta borde väl ändå utgå ifrån omsorg om varandra?


Enade vi stå, söndrade vi falla.