transientsniper

Det finns mycket här i livet man bara har gjort och lämnat bakom sig. Dagar som har betytt mycket som bara har passerat förbi. Det är så många människor man mött som man inte ens minns längre. Saker man skrattat åt, gråtit över och blivit överlycklig för. Allt bara passerar, mycket glöms men mycket finns kvar. Människor har försvunnit och kommit tillbaka och varje liten pusselbit blir livet. Kanske är det tragiskt eller bara naturligt, man har helt enkelt inte plats för allt. Hjärnan må vara ett arkiv, men det är inte hur stort som helst. Vissa saker finns bara kvar som en bild, eller en känsla. Någonting man minns då och då, men inte hittar tillbaka till av sig själv.

Viktigast är väl kanske ändå att leva i nuet, att inte försöka springa i förväg eller sitta och stirra tillbaka. Att surfa på vågen när den väl kommer, att fylla livet med glädjeögonblick och acceptera faktumet att det tar emot ibland. Jag säger det ofta och jag säger det igen; utan uppförsbackar kan det inte finnas nerförsbackar. Det gör ont ibland för att vi ska minnas hur det känns när smärtan släpper och utan tårarna glömmer vi hur det känns att le. Lyckan är svårfångad men så lätt att ignorera när den väl infinner sig. Istället blir den till oro inför att förlora den och all känsla går förlorad till förmån för ångest. Människor är knäppa och mer än så är det inte med det. Osäkerhet och misströstan kastar skuggor och solskenet förlorar sin glans om vi oroar oss för när det ska börja regna igen.

Så varför inte bara sola sig i glansen tills dess att molnen hopar sig och regnet kommer, bli lite blöt för att minnas hur gött det var när solen sken.