Våra brister gör oss till människor
Kampen mellan att veta vad man vill och att göra vad man vill. Alla har vi önskningar som vi vill ska uppfyllas, drömmar som vi vill uppnå.
Frågan jag ställer mig är då den; gör vi alltid vad vi kan för att sträva efter att detta ska uppfyllas?
Eller stannar vi liksom på halva vägen eftersom vi inte ens själva tror på att det kan inträffa?
Tveklöst är det så att vi många gånger misslyckas med att uppnå det vi helst av allt vill enbart därför att vi inte tror tillräckligt på oss själva. Visst finns det drömmar som är svårare än andra att uppnå, men mycket av det vi önskar ligger nog på en mer vardaglig nivå. Små saker som vi vill ha, men inte vågar ta för oss av. För rädslan finns alltid där; vad händer om jag gör så? Skräcken inför konsekvenser begränsar oss med följd att vi aldrig eller sällan vågar satsa.
Friskt satsat,hälften vunnet brukar man säga och det stämmer nog bättre än vad man tror i många fall. Vågar man satsa så har man i alla fall gjort vad man har kunnat för att försöka nå det mål man strävar efter. I en värld där vi ständigt matas med information om vår otillräcklighet och hur vi bäst ska kunna förbättras, blir ingen människa mer självsäker. Vi bantar, sliter på gymmet, köper nya kläder, skaffar dyra möbler och försöker allmänt höja vår "status". Frågan man måste ställa sig är för vem gör vi dessa saker? Vet vi ens det själva?
Kommer vi någonsin våga ens tänka tanken att satsa på att uppfylla våra önskningar, när allting bara kretsar kring hur bra vi måste vara för att förtjäna dessa saker. Vem bestämmer vad en människa är?
Vem bestämmer vilka som ska lyckas?
Jag vill så gärna tro att det är vi själva som styr våra öden, men jag kan inte låta bli att känna mig tveksam.
När rädslan för vad som kommer att hända begränsar oss så att första prioritet blir att känna sig bra nog enligt andra för att ens våga önska.
Ingen annan än vi själva bär ansvaret för våra handlingar, men vi bär alla det gemensamma ansvaret för varandras begränsning. Små små ord blir stora i en annan människas öron. Viktigt blir oviktigt då rädslan för misslyckande gör sig påmind.
Jag antar att det enda jag vill säga är, fortsätt drömma, fortsätt önska.
Ingen annan än du kan leva ditt liv, ingen annan än du kan följa dina drömmar.
Frågan jag ställer mig är då den; gör vi alltid vad vi kan för att sträva efter att detta ska uppfyllas?
Eller stannar vi liksom på halva vägen eftersom vi inte ens själva tror på att det kan inträffa?
Tveklöst är det så att vi många gånger misslyckas med att uppnå det vi helst av allt vill enbart därför att vi inte tror tillräckligt på oss själva. Visst finns det drömmar som är svårare än andra att uppnå, men mycket av det vi önskar ligger nog på en mer vardaglig nivå. Små saker som vi vill ha, men inte vågar ta för oss av. För rädslan finns alltid där; vad händer om jag gör så? Skräcken inför konsekvenser begränsar oss med följd att vi aldrig eller sällan vågar satsa.
Friskt satsat,hälften vunnet brukar man säga och det stämmer nog bättre än vad man tror i många fall. Vågar man satsa så har man i alla fall gjort vad man har kunnat för att försöka nå det mål man strävar efter. I en värld där vi ständigt matas med information om vår otillräcklighet och hur vi bäst ska kunna förbättras, blir ingen människa mer självsäker. Vi bantar, sliter på gymmet, köper nya kläder, skaffar dyra möbler och försöker allmänt höja vår "status". Frågan man måste ställa sig är för vem gör vi dessa saker? Vet vi ens det själva?
Kommer vi någonsin våga ens tänka tanken att satsa på att uppfylla våra önskningar, när allting bara kretsar kring hur bra vi måste vara för att förtjäna dessa saker. Vem bestämmer vad en människa är?
Vem bestämmer vilka som ska lyckas?
Jag vill så gärna tro att det är vi själva som styr våra öden, men jag kan inte låta bli att känna mig tveksam.
När rädslan för vad som kommer att hända begränsar oss så att första prioritet blir att känna sig bra nog enligt andra för att ens våga önska.
Ingen annan än vi själva bär ansvaret för våra handlingar, men vi bär alla det gemensamma ansvaret för varandras begränsning. Små små ord blir stora i en annan människas öron. Viktigt blir oviktigt då rädslan för misslyckande gör sig påmind.
Jag antar att det enda jag vill säga är, fortsätt drömma, fortsätt önska.
Ingen annan än du kan leva ditt liv, ingen annan än du kan följa dina drömmar.
Kommentarer
Trackback
