transientsniper

Så lätt att bli arg, att ryta sig fördärvad.
Att låta den bubblande känslan under huden sprida sig kokande till ytan.
Låta klumpen i magen explodera och kasta glödande vrede.
Ord man inte menar, saker man inte vill säga.
Allt så onödigt, så onödigt.
Jag vill inte mer.
Ge mig någonting som ger mig någonting, för jag pallar inte det här.
Vill bara vara glad, men frågan är.
Hur blir man glad, hur vet man vad man är?
Vad man känner? Vad man vill?

När jag väl får krypa tätt intill och lägga mitt huvud mot din axel
Då finns där ingen vrede mer, men ständig är min längtan
Vad ska jag göra
Hur ska jag dämpa den?

Hungrande, törstande.
Står kvar här och skriker.
Men när inga ord längre finns, vänder jag mig om
Och springer genom natten med bultande hjärta och svidande ögon
Tårarna torkar på kinden och det krampar i bröstet
Det känns som om fötterna inte kan röra sig fort nog
För att tömma ut allt det där som finns kvar där inne
All den kokande, brinnande oron
All glödande vrede

Men jag springer tills jag inte klarar mer
Då faller jag ihop på daggvåt asfalt
I gatlyktans oreanga sken
och vet
Att glöden har slocknat
I alla fall för ikväll
Men längtan brinner länge
och längtan brinner än
Min hunger är för alltid
Min önskan är konstant
Och jag vet ingen bot mer än den
Att få försvinna
För en stund
I din famn